Tristess

tristess_inlaggning

Det är inte roligt att vara inlagd igen, men det fyller sitt syfte. Jag skulle bra mycket hellre vara hemma, men vem vet hur det skulle sluta då? Men sedan kan jag ju inte vara inlagd för evigt. Någonstans måste jag hitta tillbaka till mitt balanserade jag.

Så jag kan klara mig i vardagsstressen. Den knäcker mig.

I skrivande stund så har jag ångestdämpande i kroppen. Men trots detta, så känner jag att ångesten ligger och gnager, skaver.

Jag måste. Det låter ganska tråkigt, men jag måste. Måste hitta tillbaka till att kunna leva själv. Jag saknar hemma och vill tillbaka hem.

Men man måste vara realistisk också. Min vän kan inte dela ut medicinerna och ta över det ansvar som skall vara mitt. Då måste vården ta vid tills jag är kapabel igen.

Att jag sätter mig och skriker rakt ut i bilen är ett tydligt tecken på mitt mående.

Min vän vet såklart inte vad han ska göra, vad kan man göra när någon mår så pass dåligt att inget annat finns att göra än att skrika?

Skjutsa mig till sjukhus” tror jag att jag säger.

Alla dessa beslut. Fram och tillbaka. Men ingen kommer undan.

Men jag har inget skydd längre. Det har rasat.

Men jag känner att det kanske är övergående. Jag hoppas på en ljusare framtid. Jag har haft det annorlunda förr, bättre, och kommer komma tillbaka dit. Det är bara nu som jag har en enorm svacka.

Jag försöker ändra på mina negativa beteenden och inse att jag måste hantera saker på de sätt jag känner till, men inte brukar mig av. Påminna mig om de hanteringssätt som är konstruktiva som jag glömt.

Att erinra mig om att det bara är tillfälligt.

Märkt , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s