Berättelsen om den andra inläggningen

den_andra_inlaggningen

Jag kommer åter in på avdelningen och återigen så ser jag henne. Min favorit. Jag är helt söndergråten, och vinkar till henne lite försiktigt som att varken hon eller jag ska gå sönder. Hon ler försiktigt och vinkar tillbaka.

Jag kom in vid middagstid och efter övertalning om att jag ska äta gör jag det. Med ångestdämpande i kroppen går det lättare. Jag sätter mig ned vid det sista bordet, med ryggen till resten av matsalen så ingen ska se mig gråta. Jag intar maten, långsamt, jag tuggar samtidigt som tårarna rinner. ”Hur smakar maten?” Jag har ingen aning. Jag känner bara ångest och tårar.

Bordet fylls av servetter, maten på tallriken reduceras mer och mer. Jag fick inte i mig mycket, men jag fick i mig något i alla fall.

Jag får ligga i korridoren då det är överfullt på avdelningen och en man sätter sig vid fåtöljerna precis bredvid min säng. Jag blev vansinnig, och min vän fräser: detta ska väl ändå ses som hennes rum? Och jag protesterar så mycket jag orkar.

Det var kanske otrevligt, men det är därför jag är här. För att få vara i fred. Ingen annan påträngande energi i närheten. Han fick gå. Slutet på korridoren är min. Det är som att markera revir. Men jag behöver mitt utrymme.

Det är alldeles för ljust, jag ligger vid nödutgången, och belysningen är också ett påträngande element på kvällen när man ska sova. Jag lägger en tröja över huvudet och får min sömn. Jag känner dock tacksamhet över att jag inte behöver dela sovplats, även fast det inte är helt optimalt.

Att ta kontakt med personalen är också svårt. Vissa kan inte bemöta på ett korrekt sätt. Det är lite som ett lotteri. Ibland kan det hjälpa. Ibland inte. Detta är synd.

Jag är så känslig. Och jag vet inte hur jag ska orka leva med känsligheten, för den kommer inte försvinna. Den går inte att jobba bort. Men den kan troligtvis hanteras.

Mannen som tidigare försökt sätta sig bredvid mig kommer åter och försöker kommunicera med mig. Han säger: ”och du ligger fortfarande i korridoren?” Jag bara nickar. Inte ett ord besvarar jag honom med. Han går.

Jag vaknar av personalen, de är för högljudda, de skrattar och pratar högt. Alldeles för tidigt. Jag blir arg på att de är så glada. Men det får man väl vara, men det känns lite respektlöst när man är på en psykiatrisk mottagning.

Jag skall åter stickas och jag håller på att svimma, jag ligger på britsen där och funderar en stund över mitt liv. Över ångesten. Varför jag inte vill känna så innerligt att jag hellre tar ångesten.

För att det är jag som bromsar behandlingen, på grund av det är för smärtsamt.

Men jag vill inte ha sådan här kraftig ångest längre. Det är kanske värt att känna alla känslor?

För någon gång måste jag få bli fri.

Jag har nu blivit tilldelad ett rum. Och jag lägger mig tillrätta, det enda man har här är tid. Tid att spendera på bästa sätt. Inte att fördriva. Utan spendera den på bästa sätt.

Jag har sådan ångest så jag är i behov av ångestdämpning, och är på väg till sjuksyster. Där står en kille i en dörröppning, han hälsar. Jag har aldrig sett honom förut. Men jag hälsar tillbaka. Han kändes mystisk på något vis.

En han tedde sig mest som en figur. Kontur.

Jag talade ingenting med honom, men han fanns där och jag märkte av honom.

Nu är jag utskriven och funderar på vad detta gett mig. Kontentan av dessa inläggningar är att jag har fått en nollställning och en tankeställare.

Jag kan inte vara kvar i detta. Jag skall försöka titta på framtiden, ta ett djupt andetag och ta en sak i taget. Det kan te sig som trivialt men nu kanske jag vågar.

Märkt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s