Berättelsen om den första Inläggningen

inlaggning

Direkt när jag blir tilldelad ett rum så ser jag henne. Jag tyckte omedelbart om henne. Dock så var hon ganska gammal och mycket sjuk. I vad visste jag inte först. Detta återstod att se. Hon låg som ett litet knyte i sängen och såg mycket ledsen ut. Samtidigt som hon var mycket vacker.

Hennes sjukdom visade sig vid lunch. Efter ett intaget Digestivekex så tyckte hon att hon hade ätit för mycket. Då förstod jag.

Det märktes på en gång att hon var en mycket distingerad kvinna. Fin.

Hennes man kom och hälsade på. Det enda jag hörde var hans ordentliga klackar och oändliga kärlek.

Varje dag kom han.

Vi började vid tredje dagen tala med varandra. Hon var mycket bildad. Vi talade om litteratur.

Men liksom jag själv så var hon mycket trasig.

Jag fick ett smärtsamt igenkännande när ordet provtagning kom upp. Hon önskade som jag tidigare önskat.

Önskat att det var positivt. Så man slipper göra valet själv. Det görs åt en. Detta gjorde ont i mig. Att vi båda har känt och känner på detta vis. Jag känner inte på detta vis längre. Men det är mycket smärtsamt, och jag tänker på mina anhöriga.

Hon och jag talade flera gånger och jag njöt av hennes sällskap. Det var harmoniskt att höra hennes andning bredvid mig i rummet.

Vid en lunch så skålade vi ihop, med vatten, och jag sade att champagne hade varit bättre. Då lös hon upp en aning och höll med.

Den andra kvinnan jag träffade kom in på mitt rum och klappade mig nästan omedelbart på kinden och sade: ”vad vackra ögon.” Och det jag hörde, men hon inte sade: ”Var inte ledsen, var inte ledsen, då förstör du dina ögon.”

Jag sitter på min tilldelade säng och tänker att detta var ett mycket framfusigt handlande.

Men hon fick mig att öppna upp och gråta. Och detta var fint mitt i det burdusa handlandet.

Samtidigt var hon mycket tillbakadragen.

Jag lägger mig i sängen, i min bubbla, mitt hörn. Vara ifred. I fred. Och jag noterar steg. Hur folk går, för sig, rör sig. Att lyssna på omgivningen men inte behöva vara delaktig. Kravlöst.

Som mannen som gick så tungt på hälarna, hans börda, tyngd hördes i golvet där han gick.

Vid eftermiddagsfikat såg jag henne, och det var som att möta ett spöke från förr, det kanske var meningen. Meningen att jag skulle få se henne igen. Eller bli påmind. Men det känns mest som att bli torterad.

Att möta henne igen, ett möte i mig. Mötas med tankarna och känslorna. Men varför just här? Varför just nu? De var så lika så jag blev rädd. Men det var inte hon fick jag intala mig flera gånger.

Jag träffar den stressade doktorn efter fyra timmar och han säger: ”du måste ha varit ordentligt sänkt.” Det djupare samtalet blev aldrig av, avdelningen var alldeles för överbelastad.

Jag fick mycket tid att tänka.

Men att behöva bli inlagd för att få perspektiv på saker och ting.

En total återställning. Ett skydd. En fin förvaring, där man kan fokusera på att försöka mötas och lugna ned sig.

En skötare sade: ”du har lösningen i dina händer men du tar den inte.”

Något skuldbeläggande ligger i denna mening kan man kanske tycka. Men det stämmer. Tyvärr är det är inte så enkelt att ta lösningen, även fast man ser den.

Det ter sig som det är väldigt långt borta.

Som att lära sig att äta igen. Eller att försöka bli frisk. Att vända på skutan och åka åt rätt håll.

Sedan kom det en kvinna jag omedelbart hatade. Någonting i hennes gång fick mig att må illa. Hennes energi var fel. Hon var så neurotisk. Hon var äldre och pratade konstant. Klängde på sina barn, även när de gick. Hon ringde dem och belastade sina bördor på dem.

Tänk om jag gör detsamma? Jag intalar mig själv att jag försöker att inte lägga över mina bördor som ett ok på mina anhöriga. De har sagt att det inte fungerar så, de förklarar att man är älskad oavsett. Det är fint. Och det märktes på döttrarna, de älskade verkligen sin mor.

Men jag står inte ut med henne. Hon pratar med mig och jag låter bli att svara då hon inte ställde någon fråga. Hon sade ett påstående och jag var tyst. Jag kände att jag inte hade någon skyldighet att svara överhuvudtaget. Jag hade för mycket själv och att svara henne skulle tära på min integritet.

Därför lät jag bli. Detta är ovanligt. Men åter: jag är här för min skull. Och att göra någonting för henne var inte ett alternativ, när jag skulle må sämre av det.

Jag tog hand om mig själv. Respekterade mig själv.

Detta var något jag lärde mig, att ta ett djupt andetag och tänka till. Vad som är bäst att göra. Sedan att applicera det hemma i vardagsstressen är en annan historia.

Märkt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s