Den verkliga berättelsen

Den_verkliga_berattelsen_inlaggning

Det är som att lägga pussel, det där med händelseförloppet.

Jag sitter här och letar igenom texter, anteckningar och kalendernoteringar. För att förstå. Förstå vad som skapade denna spiral.

Alkohol var en stor del i det hela. Inte mycket, men varje dag, ett eller två glas. Ibland mer. Luckorna har blivit värre med Oxascand och alkohol i kroppen.

Så jag letar. Letar efter ordning. Men det jag vet är att jag överdoserade omedvetet, tisdagen den åttonde September. Detta är minnen mellan det svarta:

Jag var ute på ett skivsläpp och drack ordentligt samtidigt som jag tog mina piller. Sista ölen drack jag för att den var gratis. Han sade: ”ta med den” och det gjorde jag. Gick och drack på gatan. När den var slut, ställde jag diskret ned den vid en port. Vilket flyt jag hade. Plötsligt noterar jag tunnelbaneskylten och tänkte: ”hemåt.”

Väl på tunnelbanan så slår den sista ölen till. Rejält. Jag drack den mycket snabbt. Och jag märker att jag raglar. Jag är väldigt ensam på tunnelbanan då det var en tisdag, sent på kvällen. Men när jag snubblar över en mans ben fast vi är helt ensamma så inser jag att jag är mer än påverkad. Jag säger ingenting och inte heller han. Men han undrade nog vad jag var för någon.

Jag kliver av tunnelbanan fast det inte behövs, den går raka vägen hem, men det gungar för mycket. En stund förflyter och sedan kliver jag på nästa tunnelbana hemåt och fortsätter färden. Denna gång går det bättre, jag anländer. Men när jag kliver av så klarar benen knappt av att bära mig. Jag hittar en bänk där jag kastar mig ned.

Jag är helt ensam och jag kräks lite i min mun och det enda jag kan tänka är: ”jag måste till sjukhus.”

Tre personer kommer och slår sig ned i närheten. Och jag ber dem om hjälp att gå. Sjukhuset är alldeles i närheten och en stor, trygg, snäll kille tar ett kraftigt tag om min arm. De upprepar: ”det är bra att du ber om hjälp.”

Väl inne på sjukhuset så skrivs jag omedelbart in, och jag ljög om hur mycket jag tagit. Jag sade tre. De förstod nog att jag ljög.

De vänliga människorna leder mig till en stol där jag skall vänta in britsen. Men på något vis tar jag mig till toaletten för att spy. Väl ute igen så söker sköterskan ögonkontakt med mig och säger: ”britsen är runt hörnet.” Sedan är det helt svart tills någon ska sticka en nål i mig. Jag märker knappt av det. Värt att notera att jag är ganska så spruträdd.

Sedan sätter någon EKG och märkliga klisterlappar på mig.

Jag vaknar åter, inslingrad i kablar, förvirrad och onykter med en nål i armen och lappar överallt.

Läkaren frågar åter hur mycket jag tagit och denna gång kom jag närmare sanningen. Hon frågade om jag ville dö. Jag svarade att jag inte ville dö. Hon hämtar någon från psykiatrin att göra en bedömning. Han frågar detsamma och mitt svar är lika. Det var sanning. Men varför jag gjorde det vet jag ej. Jag såg inte konsekvenserna.

Du börjar nyktra till nu: 0,7 promille har du nu”. Sade han skämtsamt. Jag tyckte inte att det var så kul. Men jag började undra hur han visste det? Jag har inte något minne av någonting.

Jag fick ligga på sjukhuset tills jag var redig, vilket tog tid. Ingen såg någon anledning att skriva in mig på psykiatrin då.

Det blev mitt beslut senare, då jag kraftigt önskade att göra om det. Det var så vackert och luddigt och lummigt. Jag ville ha den bedövade känslan igen. Då såg jag konsekvenserna tydligt, men struntade i dem totalt.

Men jag måste ladda minnet negativt: tänk om jag hade träffat fel personer på vägen? Det hade kunnat slutat riktigt illa. Och då blir jag lite rädd. Väldigt rädd. Att jag tappade konsekvenstänket helt. Inte en tanke på att jag skadade mig själv. Och sedan att vilja göra det igen gör oron värre.

Jag är rädd för mina överdoseringar. Att jag inte kan hålla mig ifrån dem. Men hjärnan förstår inte inte varför jag upprepar dem.

Vad händer nästa gång?

Märkt , , , , ,

2 tankar om “Den verkliga berättelsen

  1. Hej kära du,
    Hit in snubblade jag bara. Jag har också en bipolär sjukdom om än inte i den värsta formen. Under tiden jag läser din berättelse känner jag sådan empati, vad mer finns att säga? Hittar inte orden. Jag lägger till dig i favoriter och tittar in till dig då och då. En stor kram till dig.
    /Leva-Kerstin
    http://www.steeperz.com

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s