Lönnen

lonnen_sorg

Nu kommer hösten, hösten påverkar mig mer än vad jag vill påskina.

Jag gråter nu. Har gjort, i flera dagar. Och detta kan bero på höstens ankomst.

Men jag ser hösten mycket klarare nu,
du måste hitta dina egna vägar på ditt sätt.”

Träden dör på hösten och så även han.

Jag förlorade en vän. En förebild och en själsfrände. Någon som var mitt allt.

Det fanns ingen som var som han, denna energi i denna man var extraordinär. Och många tyckte om sig själva mer efter man träffat honom. Det blir så när man blir behandlad med vördnad och respekt.

En artighet och vänlighet. Han lärde mig att med artighet och starka ord kommer man långt.

Han hade humor, var fyndig och intelligent.

Hösten kommer.
Då tingen börjar förruttna.

Färgerna exploderar för att sedan förvittra.

Som ett storslaget adjö.

Men hans adjö var lugnt och stilla. Han lugnade mig, min ilska. Jag insåg att hans liv var på väg att ta slut, men vägrade inse fakta.

Om ilskan var stark nog, så kanske något skulle förändras.

Men han var lugn och vacker. Låg rakryggad med stolthet över sitt liv. Han var nöjd. Och det var det som gjorde som ondast. Han var nöjd. Han ville lämna sin plats till någon annan.

Egoismen tog över och jag tänkte: jag då? Vad händer med mig?

Han talade varmt men med trötthet: Du klarar det. Se bara framåt.

Och jag höll hans hand och grät och grät. Vi båda visste att det var sista samtalet vi skulle ha.

Han var lugn och jag var panikslagen. Alla känslor på en gång. Ilska, sorg och frustration. Jag tänkte på hans händer, som var ett par riktiga arbetarhänder.

Jag höll i dem hårt och tittade noga på dem så jag aldrig skulle glömma dem. Verkligen insupa bilderna på dessa händer, som klappat mig lugn när jag var liten och ledsen.

Som hållit i mig när vi gick över gatan.

Dessa händer som visat och förklarat så mycket. Hur man gör saker.

Som har förklarat, experimenterat med syror och baser och skrivit tusentals texter.

Han lugnade min ilska som vanligt, med sin trygghet, så jag återfick min röst jag hade tappat på grund av känsloutloppet.

Samtalet var fint och han tittade med sin knappa syn, på trädet utanför den stora sjukhusbyggnaden. Han njöt av det. Han såg inte mycket på slutet, men han måste ha känt närvaron av naturen. Det var han så glad över. Att han fick ett rum med en jättelik lönn utanför.

Sedan när jag gick därifrån så svartnar minnet helt. Min kropp och hjärna måste ha stängt ned. Att inte orka, kunna eller vilja hantera döden.

Märkt , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s