Historia och framtid

historia_framtid

2011 var ett ödesdigert år.

Då jag blev uppsagd på grund av stora nedskärningar på det företag jag arbetade på. Samtidigt var en anhörig mycket sjuk, på väg in i döden.

Och att samtidigt behöva ta tag i byråkratin som är arbetsförmedlingen blev för mycket för mig.

Att inte få boka om ett möte för att närvara hos sin anhörige, då man inte visste om det var sista gången man skulle få träffas.

Detta i kombination med arbetslöshet och att ha förlorat en anhörig, så blev jag medicinerad med en mycket dålig medicin. Den fick mig att skjuta upp i vikt.

Då sjönk jag totalt och kunde inte komma tillbaka. Jag blev sjukskriven och förlorades totalt i min ätstörning. Men utan den hade jag inte kunnat hålla ihop mig på begravningen och detta var jag tacksam för. Jag tänkte det när tårarna rann: ”tack ätstörning, tack för att du hjälper mig så.” Men nu är det ju så att ta till en ätstörning för att hantera känslor inte är en god idé så jag fick hjälp ganska fort.

Mina lögner hur mina matvanor såg ut, var ganska genomskinliga då jag gick ned mycket fort. För fort, för mycket. För den gick jag i behandling i nästan ett år. Och lärde mig äta igen.

Det är märkligt det där, att faktiskt glömma hur man äter. Att bli osams med något som skall gynna en.

Men sedan träffade jag på en fantastisk person från försäkringskassan och en från arbetsförmedlingen och de hjälpte mig så gott de kunde.

De hjälpte till att få en deltidsanställning, men där havererade det igen på grund av bipolariteten samt troligtvis utbrändheten som spökade.

Jag har lärt mig att man måste stå på samma sida och dra åt samma håll, men det är tyvärr inte så vanligt inom Arbetsförmedlingen, ofta hamnar man på motsatta sidor. Och psykiatrin har det inte lätt. Med alldeles för dålig bemanning och stress så är det svårt att få hjälpen när den behövs.

Men nu har jag äntligen fått hjälpen. Med en underbar doktor och en riktigt bra behandlare så känner jag att det går framåt.

Men efter 2011 så kan jag inte stresshantera. Det går inte, jag knäcks när minsta press läggs på mig. Jag vill framåt, men jag vet inte om jag vågar.

Anledningen är att jag är så fruktansvärt rädd, är att jag riskerar att rasa totalt igen. Jag vill inte tillbaka dit. Nu är min tillvaro någorlunda stabiliserad tack vare mycket tid och mycket hjälp. Men det har varit svårt längs vägen gällande sådant som inte ska behöva vara svårt. Som kontakten mellan mig och olika instanser.

För tillfället så känner jag att jag måste hitta något där inga rutiner krävs. Där man är helt fri. Jag känner nämligen att jag inte kan passa in i rutiner. Jag får inte till det. Det är bättre men jag passar fortfarande inte in i den vanliga världen ännu, och det kommer jag aldrig kommer göra. Men jag hoppas på en plats som är min.

Dagar finns inte för mig, nattrutiner är inte att tala om. Därför kan det bli svårt att skaffa ett vanligt jobb. Där ser jag inget hopp.

Men om jag hittar något eget, så kanske jag ser hoppet, och att börja försiktigt.

Märkt , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s